Dagens Nyheter – 23 december 1871, sida 7

En tidsenlig reform. (Korrespondens till Malmö nya Allehanda.) Det var en skymniogsstund i början af denna månad då jag tillika med några andra personer var på besök hos vår vän kyrkovärden. Qvällsbrasan sprakade så trefligt, Ystads Ärligt och Godt gick upp i rök, men samtalet var lika torrt som sista spalten i Wäktaren och ville ej taga fart i öfverensstämmelse med nutidens fordringar. — Det är läsare i luften, ser bror, hvi skado kyrkovärden till mig och så drog han ett djupt drag på sin silfyerbeslagna sjöskumspipa. — Go vänner — sade jag, som är lika långt skild från läseri som Jöns Persson i Sunnerbo från Wasa orden — är det rätt att den ena menniskan gör den andra uppmärksam på hennes fel? — Beror på — sade en äldre, vördnadsvärd landtman med siltverhvitt hår och jacka med blankskurade silfverknappar i — om man kan gagna utan att såra. — Nå, jag vill framställa ena annan fråga — invände jag, vänd till den vördade landtmannen. Om kära bror har en flick på sin rocka eger jag då göra bror uppmärksam derpå? — Visserligen, svarade han, och kyrkovärden nickade bifall. Vågar jag då anhålla om eder uppmärksamhet för att visa eder en skamflick, som i visst hänseondo har en religiös anstrykning? frägada jag, Med förlof, invände en ung landtbrukare, som bar omisskänneliga spår af att hans förfäder ej nedgräft sina pund i jorden, måtte himlen bevara. oss från alla framtidsplaner och rubbningar af det som våra törfäder i religlöst hänseende lemnat. oss. — Icke så, min vän, återtog jag, mensklig; heten går framåt; så måste ock dess institutioner göra, ty stillestånd är död. — Hör nu! som vi alla ha oss bekant, brukas vid vissa högtider i denna församling att pastor, under det församlingen sjunger en psalm, uppbär offer på sjelfva altaret, som ju skall vara det allra heligaste i hela kyrkan; jag har svårt att finna någon konseqvens uti det presten fordrar ordning och skick af församlingen under gudstjensten med undantag af den stund som är eguad att offra åt honom sjelf — märk hogom sjelf — ty då är det lofligt att, klädd i träskor, luffa upp till Herrans altare och, sedan man inom sjelfva skranket gjort en mer eller mindre lyckad komplimang för vördig pastorn, slänga en af 1849 års kopparskillingar, eller hvad annat mynt man för tillfället kan finna lämpligt, på altaret så att det säger ga i Herrans tempel — se saken är nu — Bror har alltför hårda yttranden om en sådan sak, afbröt den vördnadsvärde mannen mel silfverlockarne, Vill man uträtta någonting dervidlag, så måste an gå till väga med värdighet. — Ber om ursäkt, sade jag, böjande nig med vördnad för den åldrige mannens allvarliga drag, jag inser att Jag något förifrat mig, men hören mig till slut, jag har endast några ord, att tillägga. För att förekomma dessa störande uppträden Hade jag ämnat i afron föreslå, att, när nästa gång offer skall upptagas, som. om jag ej missminner mig är juldagen, ingen af oss går fram. — Deri instämma vi troligen alla och hela församlingen med oss, sade den hedersmannen kyrkovärden, men mannen med silfverlockarne drog på munnen, menade att det ej bar sig så lätt atv afskaffa ett oskick, som omhuldas af högvördiga presterskapet, och så tog sam talet en annan vändning och fortgick ut på qvällen, då vi, enligt gammal nordmannased, med ärliga handslag beseglade vår öfverenskommelse, jag glad öfver att ha tagit initiativet till en tidsenlig reform, hvilken jag af uppriktigt hjerta önskar all framgång och efterföljd.