Dagens Nyheter – 23 december 1871, sida 6

han, som de mötte i förstugan, talade om för dem ått den unga frun varit mycket munter, men sedan blifvit orolig, emedan hennes man dröjde så länge borta. — Hvilkendera af joss är det hon kallar sin man ? tänkte Rälfson. ; De trädde in i hennes rum. Knappt hade hon varseblifvit Ragley, förrän hon kom springande emot honom med framsträckta armar. — William! ropade hon med sin milda, ljufva stämma, i det hon omfamnade honom. Hvad jag har längtat efter digt... — Min stackars Jenny! sade Bill med deltagande; huru mår du, mitt barn? — Bra, William, när du åter är hos mig. — Och är du icke äfven glad öfver att återse främlingen? — Jo, svarade Jenny, nickande vänligt åt Ralfson, jo visst. Han var god mot din Jenny och räddade mig, då den elake, förhatlige mannen, för hvilken jag fruktade så mycket, åter ville komma och taga mig. Om ej främlingen varit, skulle du icke mera fått återse mig, William, ty jag hade kastat mig i Mississippifloden. 73 — Jenny! — Ja, det skulle jag bestämdt ha gjort... Mången gång hade jag rTedan tyckt act den vilda strömmen ropade mig vid namr, och jag måste göra våld på mig, för att icke genast följa honom ... Men hvarför sef främlingen på mig med så sorgsna blickar? Nu hoppar