Julqvällen. (Af Runeberg.) Den bleka månen sken på mon, At hunger tjöt i klyftan lon, Och hundens skall ljöd långt i byn; Men vandrarn gick vid skogens bryn, I ödemarken låg hans tjäll. Det var en kulen juleqväll. Han skyndade sin trötta gång På stigen, öfveryrd och lång, Af barn och maka väntad hem; Han bar ett högtidsbröd åt dem, På herregåln i byn begärdt. De sjelfva länge bark förtärt. Det börjar mörkna mer och mer, Då han en ensam gosse ser, Som sitter stum på drifvans rand Och andas i sin kalla hand; Vid qvällens än ej släckta sken Han tycktes halft förstelnad ren. tHvart leder, arma barn, din stig? Kom hem till oss att värma dig! Så sagdt, han tog den frusne med, Och hann omsider gårdens led, Och tridde in till stugans fest Med brödet och sin späda gist. Vid muren satt hans dagars tröst Med yngsta barnet vid sitt bröst: Du dröjt så länge på din färd, Kom hit och sätt dig vid vår härd. Och du också! — så öm, så lugn Hon ledde gossen nirmre ugn. Och snart vid hennes vård man fann, Hur brasan mera lifligt brann. Hon tycktes glömma bort sin nöd, Hon tog så gladt sin makes bröd Och bar det fram till aftonvard Med litet mjölk, i bunken spard. Från halmen, glest på golfvet bredd, Till festens måltid, sparsamt redd, De muntra harnen redan gått; Vid muren qvar blef gästen blott. Hon tog den arme med sig då Och förde honom fram också. Och när en tacksam bön var slut, Hon tog slit bröd och delte ut sViälsignad är den godes skänk, Så talte gossen på sin bänk, Och tåren i hans öga log, När han den bjudna skilvan tog. Hon ville deta, som hoa delt; I hennes hand var brödet helt. Förvånad hon sitt öga fist På frimlingen, sin späda gäst; Hon undrar, och hon ser och ser: Han syntes ej densamma mer. Hans öga brann, som stjernan klart, Häåns pånna lyste underbart, Från skuldran spridde sig hans drägt Bon, dimmorna för vindens fläkt, Och hastigt star en enkel der Så skön som Skaparns himmel Ur. E:t saligare ljus gick opp, Hvart hjerta slog med fröjd, med hopp, Det var ew oförgiätlig vill Uti det glada folkets tjäll, Och skönare var ingen fest, Ty engeln blef hos dem som giist. Lä x x Sen mången vinter gjort sitt tåg, Jag kom en jalqväll dit och såg; De godas hydda fanns der in, Och deras soneson i den; Han hade hörjat gråna ren, Och satt till bords vid bragans sken. Det var så ljust, det var så glaöt, Hans maka vid hans sida satt, Och barnaskaran rask och skön; Det var, som om de slutat hön, Det var, gom om dp hade tratt, Att i en helgedom de bott.