Dagens Nyheter – 22 december 1871, sida 2

det skulle dröja tills elden nådde krutet — knappt tjugu eller på sin höjd tjuguen minuter! — Det är en lycka, mumlade Ralfson sakta, att de mina aldrig få erfara, på hvilket vanvettigt sätt jag tagit lifvet af mig häri Amerika — annars skulle helt säkert min stackars mors ömma hjerta bli alldeles förkrossadt... Och nu?... Nu får hon mitt bref, hvari jag sagt henne att jag reser till Indien, och att hom derför icke på länge har att vänta sig något vidare bref. Härigenom besparar jag henne sorgen åtminstone för någon tid — sedan skall hon vara bekymrad och orolig för min skull i flera år, tills hon ändtligen mistar allt hopp och slutar med attbegråta mig som död... Arma mor! Luntan hade ytterligare förminskats. Men en sådan galenskap att göra henne så lång från början — hvad skulle det tjena till? Jo, till att förlänga de båda motståndarnes qval, och icke till någonting annat. Då var väl en hastig död bättre, ja, tio tusen gånger bättre än denna eviga väntan. Hans tanke föll på Jenny. Om de båda krutkaggarne exploderade samtidigt, hvad skulle det då bli af henne, stackars flicka? Hon befann sig ju nu alldeles ensam och kjolplös i en främmande stad. Hvem skulle väl taga henne under sitt beskydd, sedan de tvi enda män, hon kände, begått den galenskapen att taga sig sjelfva afdaga på ett så rysligt sätt? Var det ädelt att handla såsom han nu