Dagens Nyheter – 22 december 1871, sida 1

prisgifyen åt den som hon fruktade; och erfor hon derefter att han dött för henne, och huru han dött, hvad skulle hon väl då tänka och känna? En blick på luntan underrättade honom om att inom ett par minuter måste katastrofen ske. Amerikanaren hade under hela tiden icke i ringaste mån förändrat sin ställning. Den kairlen måste vara utan nerver, tänkte Ralfson. Skulle han sjelf förråda sin svaghet inför denne motståndare, Beom icke tycktes veta hvad svaghet vill säga? Han ville det icke, han beslöt vända sig bort, tillsluta ögonen och afbida sitt öde, men — det var för mycket för en menniskonatur. Han såg ännu en gång på luntan; i nästa ögonblick måste explosionen inträffa. Då ryckte han upp sin näsduz ur fickan, den var fuktig af svett, gom han en stund förut torkat af gin panna, och under det han med densamma omfattade luntan, tryckte han på den glödande delen af deara och släckte sålunda elden. Derpå sprang han, i högsta grad uppskakad, öfver den öppna platsen i skogen fram till amerikanaren, som, vare sig han nu märkt hans rörelser eller icke, fortfarande satt lika orörlig som förut. Äfven hans lunta var i det allra närmaste förbränd; men. Ralfson gjorde också henne oskadlig, och först derefter utbrast han, fästande en vild, ursinnig blick på den okände: — Menniska eller djefyul, hvilketdera du än är, säger jag dig att allt annat kan jag fördraga, men icke detta. Med hvilket vapen