Dagens Nyheter – 22 december 1871, sida 1

gjorde? Se der också en fråga, som han ställde till sig. Med bössan i hand, ja, äfven med knifven, skulle han gerna och modigt ha gått emot sin fiende, ty då skulle personlig kraft och skicklighet ha afgjort segern. Men — att sitta overksam och likasom fastbunden vid ett träd och vänta på döden -—? Hans bröst började bli så beklämdt, att han knappt kunde draga andan, och han måste luta sig framåt. Amerikanaren rörde sig deremot icke alls. Sof den onaturliga menniskan? Det var icke tänkbart att han kunde ha ett sådant förakt för döden; emellertid syntes intet kunna rubba hans lugn. Endast några få tum af den antända luntan återstodo nu. — Ralfson sjönk tillbaka mot trädstammen, en ymnig kallsvett frambröt på hans panna, och hjertat slog hårdt och hörbart i hans bröst. Men detta tillstånd varade icke länge, han bekämpade det med våld och kunde sedan temligen lugnt åse, huru luntan förbrändes. Hvad hade också lifvet egentligen för ctt värde? Om han skulle dö några år förr eller sednare, det kunde ju på det hela taget vara temligen likgiltigt — men Jenny? Huru lycklig hade han icke tänkt sig vid hennes sida, huru outsägligt lycklig! Och hu skulle han i stället. dö för henneg skull. Men hvad bjelpte det henne? Ja, om han derigenom kunnat befrämja hennes lycka, skulle han med glädje ha påskyndat luntans förbrännande. Men sedan hams lif slocknat, skulle hon ju finna sig utan räddning