Dagens Nyheter – 21 december 1871, sida 5

lugnt, att Jenny, det stackars barnet, som väl begrep hvad vi hade i sinnet mot hvarandra, blef alldeles utom sig under mitt samtal med -henne, när hon tänkte på att jag kanske skulle taga ert lif, att ert blod skulle vidlåda mina händer; och jag har måst lofva henne vid min heder att hvarken skjuta på er eller såra er med min jagtknif. — Hvad är det för barnsligheter? sade Ralfson i vred ton. Ha vi kommit hitut för att fäkta med ord? — Nej, svarade amerikanaren med den fullkomligaste kallblodighet. Ni kan icke vara angelägnare om att uppnå ert mål än jag mitt. Men vi måste gå till väga på ett mindre vanligt sätt, och för att vidtaga de nödvändiga förberedelserna, behöfde jag det uppskof, hvarom jag, som ni mins, genast anhöll hos er. — Jag förstår er inte... — Jag skall tala mycket tydligt, fortfor amerikanaren med ett bittert leende. Ber ni den här kaggen? Den innehåller krut... Der på andra sidan — ni kan mycket väl härifrån se stället — står en annan kagge, äfvenledes innehållande krut. Afståndet är tillräckligt stort för att man ej skall behöfva befara att då den ena kaggen exploderar, den andra också skall bli antänd. — Men hvad är meningen med allt detta? — Det skall jag säga er. Vi äro båda fast beslutna att blott den ene af oss skall lefvande -komma härifrån, icke sannt?