Dagens Nyheter – 21 december 1871, sida 5

Ov -— lika lång som den andra... Ni lofvår mig ju, att ni skall handla ärligt? — Se här min hand; sade Ralfson allvarligt; jag väntar detsamma af er. — Ja, det förstås. : Ralfson vände sig om och styrde kosan åt det anvisade stället; men midt under vägen stannade han plötsligt — hän tyekade? Vågade han icke inlåta sig på denna strid? Ett föraktligt leende krusade amerikanarens läppar. Han följde efter honom några steg. — Nå, min herre, ångrar ni ert beslut? sade han. — Nej, genmälde den unge engelsmannen lugnt, i det han tog af sig en gördel, som han haft om lifvet, men jag har kommit att tänka på en pligt, som det ännu återstår mig att uppfylla. Huru ödet än må afgöra saken, bör Jenny icke bli lemnad utan hjelp. Springer ni i luften, så vet jag att hon för framtiden icke behöfver fruktå några bekymmer; om deremot jag dör... — Så tilltror ni mig ej att kunna bereda henne sorgfria dagar... — Jag vet icke, huru härmed förhåller sig; men hvad i min förmåga står vill jag åtminstone göra för att hjelpa henne. I gördeln; som jag nedlägger här midt på slätten bredvid denna stubbe, har jag min reskassa förvarad.; Blir jag dödad, så tag penningarne, gif dem åt Jenny och framför till henne min sista helsning!