Dagens Nyheter – 20 december 1871, sida 6

UV OM gång efter annan passerade, fick se Jenny — sin Jenny omfamna främlingen och lutande sitt hufvud mot hans bröst fälla ymniga tårar. Instinktmessigt fattade han sin knif, som han bar vid sidan — men nej, han ville icke föröfva något mord. Hvilken hemlighetsfull, olycksdiger makt denne okände än utöfvade öfver hans älskarinna, så hade hon ju dock sjelf frivilligt gått in på att höra och tala med honom, hvilket han (Ralfsom) eljest aldrig skulle ha tillåtit, och derför ville han nu icke heller störa henne. Men sedan skulle också han få vara ensam en stund med den oförskämde karlen och då... Båda hade ju bössor, och att Ralfson för egen del icke skulle skjuta bom, det kände han inom sig mer än väl — ett trotsigt leende öfverfor hans ansigte vid blotta tanzen på en sådan möjlighet. Nu hade den okände åter frigjort sig ur Jeunys armar och beredde sig att lemna salen. Han måste ju äfven ha märkt att engelsmannen väntade honom i förstugan. En kypare kom i detsamma uppför trappan och trädde in i matsalen. — Min vän, sade främlingen, kan man få tala med värdinnan? — Ja, nog går det an. — Hvar fins hon? — Här bredvid i sitt rum. — Skulle ni vilja vara så god och bedja henne komma hit? Det är fråga om detta fruntimmer.