Dagens Nyheter – 20 december 1871, sida 5

— 08 — — Med största nöje, afbröt honom den gamla välmenande frus, kom med mig in i mitt enskilda rum; min skatt! Der kan ni riktigt få hvila er, utan att bli störd af någon. — Ni är så vänlig... sade Jeney sakta. — Det är också inte mer än min skyldighet, svarade värdinnan leende. Du gode Gud, det är svårt nog för ett fruntimmer i allmänhet att vara stadd på resor, och huru mycket värre måste det då icke vara för den som ej har helsan! Jag vill gerna göra allt för att vara er till behag. Kom nu med mig, och låt herrarne gå ut och sköta sina affärer ; vid sådana tillfällen se ju alla karlar helst att de slippa fruntimmerssällskap, huru stort värde de än annars sätta på sina söta fruar. Och hjertligt fattande Jennys hand, fördo hon kenne utan vidare krus in i sitt rum. — Nu är det min tur atv tala! utbrast Ralfson, så snart de båda qvinnorna aflägsnat sig. Hans tålamod hade nu alltför länge varit satt på prof. Blodet kokade i hans ådror. — Ja, nu är det vår tur, svarade främlingen kallt. Ni måste dock ännu en stund ge er till tåls, min herre; ty innan vi gå att uppgöra den vigtiga affären har jag åtskilliga små saker att uträtta. Kanske vore det också rådligast för er sjelf att skrifva ett eller annat bref — för den händelsv att utgången icke skulle bli sådan ni önskar.