Dagens Nyheter – 19 december 1871, sida 2

-— Väl -—-— hem!... Jag skall då aldrig mera behöfva återse den vilda, dystra Mississippi? — Men tror du då inte, att du någon gång i framtiden gerna skulle vilja besöka din far och dina systrar? Jenny spratt häftigt till; det var någon som knackade på dörren. — Blif inte rädd, mitt barn, sade Ralfson leende; uppassaren vill hemta lemningarne af frukosten... Stig in! Dörren öppnades, och på tröskeln visade sig en främmande man, klädd såsom skogsboarne i allmänhet och bäraxde sin bössa på axeln samt en jagtväska vid sidan. Men knappt hade Jenny kastat en blick på dennes man, förrän hon uppgaf ett gällt anskri och sprang upp från stolen blek som ett lik i ansigtet. — William! utbrast hon dervid och sträckte ut händerna mot honom, likasom för att försvara sig. Främlingen sade icke ett ord — han teg bössan från axeln och stötte kolfyen mot golfvet, hvarefter han, hållande handen om pipan, stod en stund orörlig och betraktade än den ene än den andra af de båda flyktingarne. Ralfson intogs plötsligt af förskräckelse. Denace okähde måste vara fästmannen, om hvilken Jenny talat och hvilkens ankomst hon fruktat; och fastän han icke genast begrep, huru den försmådde kunde ha hunnit upp dem så snart, tillät han sig likväl intet tvifvel — mannen stod ju midt framför honom,