Dagens Nyheter – 19 december 1871, sida 1

skurk, som lockat denna stackars hjelplösa varelse från hennes hem och anhöriga. Här, fortfor han, i det han kastade några guldmynt på golfvet, har ni de syndapennivgar, ni lemnade qvar åt fadren, för att han skulle lättare trösta sig öfver förlusten af sitt barn. — Om ni inte är en feg stackare, så skall ni ge mig upprättelse för denna skymf, ropade Ralfson utom sig. Vi båda kunna ej längre lefva samtidigt här på jorden, dertill är utrymmet för inskränkt. En af oss måste rymma fältet. — Jag skall gifva er tillfälle dertill, svarade främlingen kallt; först har jag dock några ord att säga detta fruntimmer. — Det får icke ske, förrän vår affär blifvit uppgjord, inföll Ralfson ifrigt. — Häröfver må hon sjelf yttra sig, detär vår pligt att i detta afseende rätta oss efter hennes vilja, svarade den okände, hos hvilken man icke kunde upptäcka ringaste spår af den rörelse, som likväl antagligen rådde inom honom. Hans ansigte var såsom af jern, enåast kriog läpparne förmärktes ett uttryck af förakt för rivalen. — Vill du följa med mig, Jenny? fortfor han. — Bill, Bill! sada den unga gvinnan,i det hon tryckte båda händerna mot sin panna; är det då möjligt? är det tänkbart...attjag kunnat glömma honom?