Dagens Nyheter – 19 december 1871, sida 1

ett ögonblick lemna henne i fred, och hor smög sig då intill honom och hviskade: — Icke sannt, Tom, du skall aldrig öfvergifva mig? — Aldrig, mitt kära barn, aldrig så länge jag lefver! utropade ban rörd; och har du väl eh gång kommit till mitt hem, så skall du finna huru snart äfven de mina skola fatta en innerlig välvilja och tillgifvenhet för dig. — Jaså, tror du verkligen att de skola vara goda mot den stackars främlingen? frågade fickan med en så rörande oskuld, att tårarne kommo Ralfson i ögonen. — 0, ja, de skola tycka så mycket om dig! gvarade han. De hålla af mig, och samma kärlek, hvarmed de omfatta sin broder och son, skola de äfven hysa för hans lilla hustru. Mcn 80 nu glad ut igen, min ficka... har du slutat din frukost? — Ja... jag kan icke äta mer; mitt hjorta är så fullt, — Godt; då skola vi genast gå utistaden och inköpa allt hvad du behöfver för de närmaste dagarne. Sedan dotta är gjordt, så be gifva vi oss till en fredsdon:ere och knyta in för honom utan alla vidare ceremonier ökten skapets band; ty endast såsom min v,7eP trogn: maka skall du lemna denna stad... vh mer nästa ångbåt, som afgår härifrån, fortsältn Y resan till vårt hem. — Vårt hem, upprepade Jenny sakta; oj huru ljuft, huru skönt detta klingar — vårt