Dagens Nyheter – 18 december 1871, sida 6

— Munter? — Ja, svarade mulattskan tveksam och synbarligen icke alls benägen att inlåta sig på någon vidare förklaring; men var Tu så god och kom ti!l hennue, min herre! Alla fruntimren äro retlan klädda, ty snart ringer det för tredje gången till frukost. Damerna voro verkligen alla klädda, och det förhö!l sig till och med så att de sjelfva skickat ut uppsasserskan för att hemta den (gentleman, som fört denna besynnerliga varolso med sig omibord; deras nyfikenbet plågade dem nemligen alldeles för mycket, do ville nu nödvändigt erfara något vidare om de två okända. Men Ralfson egnade dem icke der ringaste uppmärksamhet. Han gjorde visserligen en hastig bugning, då han inträdde i det lilla, elegant inredda rummet, men han såg blött en af do tillstädesvarande, sin Jenny, gin stackars Jenny, som satt på en pall och lutade sitt hufvad mot närmaste sol. Men hon var icke längre klädd som en jordbruksarbetare, utan bar verkligen den enkla bomullsklädaing, hon fätt af uppasserskan, och hvilken passade henne förträffligt. — Jenny, min stackars Jenny, hvad fattas dig, mitt barn? Jenny svarade honom icke, utan begynte gråta ännu häftigare. Det smärtade Ralfson djupt att se sin älskade så bedröfvad, gå o!ycklig. Hon ångrada säkert att hon hade följt honom — redan från första stunden hade