Dagens Nyheter – 18 december 1871, sida 6

hon fattats af hemlängtaw, och han fruktade nu med allt skäl att han snart skulle få höra sammå förebråelser från hennes läppar, som han redan, ehuru för sent, hade gjort sig sjelf. Men hvad hjelpte ångern numera? Och icke heller var det möjligt för honom att tala med henne härom i främmande personers närvaro. — Huru långt ha vi till Cairo? frågade han, i det ban vände sig till en af de nyfikna fruntimren, som stodo omkring honom. — Gud bevare er! sade den gamla, vördiga matronan med djup basröst; dit ha vi ännu mycket långt, vi böra vara glada, om vi hinna fram i morgon afton. Men hvad fattas då den unga frun? Hvarför gråter hon i dag oupphörligt och var så glad i går afton? — Ha vi någon annan stad häri närheten? återtog Ralfson, utan att svara på gummans frågor. — Memphis, genmälde uppasserskan, som medlidsamt betraktade den unga, nu så olyckliga qvinnan. Om en timme böra vi vara der. — Jag tackar er... Ursäkta mig, mina damer. Och med dessa ord vände han sig om och lemnade damsalongen. Hansa var nu fast besluten att icke dröja ett enda ögonblick längre än nödigt var ombord. På första ställe, der ångbåten lade till, ville han föra Jenny i land. Det sällskap, som nu omgaf henne, och i hvilket hon gjort sitt inträde på ett så högst besynnerligt sätt, kunde ej annat än vara för