Dagens Nyheter – 16 december 1871, sida 1

inte gerna berätta för dem att du i denna karldrägt rymt från dina föräldrar. — Och hvarför icke, min vän? — Mitt kära barn, du känner inte menniskorna... De äro alla böjda för att tänka och tala det sämsta om sin nästa. Hvad skulle väl dessa fruar säga? — Hvad annat kunna de säga än att vi skola bli man och hustru? utropade Jenny i trotsig ton. Och för öfrigt hvad bryr jag mig om dem? tillade hon hastigt och med ett uttryck af förakt. TIhågkommer väl någon af alla dessa i morgon den stackars okända, som de i går eller i dag mött på sin väg? De äro säkert hjertlösa, kalla menniskor, som endast af sin egennytta drifvas framåt och de kunna icke intressera sig för någon annan än sig sjelfva. Ljudliga skrattsalfvor, vilda rop och svordomar läto nu höra sig på däcket. En liflig rörelse uppstod bland de här samlade passagerarne. Två karlar hade råkat i slagsmål med hvarandra — hvem visste hvarför? — och kring slagskämparne slöt sig nu ögonblickligen en krets af nyfikna åskådare. — Låt oss straxt komma härifrån — straxt! bad Jenny ångestfull och tryckte sig intill Ralfsons sida. O,tänk om de urginniga menniskorna skulle nalkas oss!... Ser du, blod! ... Jag dör, om jag längre skall bevittna dessa ohyggligheter. — Ja, min lilla vän, sade Ralfson, som