Dagens Nyheter – 16 december 1871, sida 1

denna båt, skulle jag nu ha varit för alltid förlorad. En slump har räddat oss. Under det hon talade, hade Ralfson sin uppmärksamhet mera fästad på stranden, som de nyss lemnat, än på det ankommande fartyget, som tycktes äfven vilja hemta ved. De voro nu på sin höjd hundra steg från land, och han hörde tydligen, huru man der ropade Jennys namn. ÅAfven Jenny lyssnade och på hennes läppar spelade härvid ett trotsigt leende. — Hör du? sade hon, i det hon pekade på stranden; de söka efter mig, som de hittills hållit som en fånge... Ha! fågeln har flugit ur buren, han har sönderbrutit de bojor, hvari ni smidt honom, och fri! fri! flyger han nu ut i den klara, solbelysta rymden. — Do ha verkligen redan saknat oss, yttrade Ralfson. I samma ögonblick aflossades ett gevärsskott på stranden, för att ångbåtsbefälhafvarens uppmärksamhet skullo fästas på denna, och med eldbränder, som oaflåtligt svängdes i luften, gåfvo de qvarvarande tecken att båten skulle åter lägga till vid bryggan. Gamle Johns visste emellertid att kaptenerna på de stora Mississippi-ångarne högst ogerna lade till för blott en eller två nya passagerares skull, och nu måste det synas sannolikt för dem som voro ombord, att hela orsaken till dessa vinkar och rop endast var den att någon af de gamla passagerarne förDEN BESYNNERLIGA DUELLEN. GB.