mer att samma författarinna också skrifvit ett stort historiskt skådespel, Kristina Gyllenstjerna, så har hon under unga år ju hunnit ganska mycket. Mattis författarskap befinner sig ännu i sin utveckling, och hennes arbeten kunna derför ej gerna bedömas efter måttstocken af fulländade verk. Hvad man redan nu kan bedöma och äfven berömma äro den friskhet och det kraftiga lif, som onekligen uppenbarar sig i hennes fantasiskapelser. En och annan har till och med funnit det vara för mycket af det slaget samt benämt det djerfhet, som skulle vara något otillätligt för en qvinlig författare. Uppfattningen är utan tvifvel oriktig och bedömandet skeft. Så snart qvinnan verkligen är frisk i sina åsigter och käckheten icke affekterad, må hon ock vara berättigad att visa sig som hon är. Detta tro vi vara fallet med Mattis. Inom konsten gifvas inga olika vilkor för män och qvinnor. Der finnas inga herrar och damer, utan endast arbetare i det skönas tjenst, hvilka må klassificeras efter sina arbetens värde och ingalunda efter kön. Ur den rätta synpunkten betraktadt, är Mattis författarskap käckt och tilltalande och berättigar till stora förhoppningar. Hon är obesvärad och fri, seglar icke i andras kölvatten, utan hissar muntert seglet ända upp i toppen på sin egen lilla farkost och gifver sig så ut på villande haf. Man behöfver icke vara rädd för att hon skall gå i qvaf. Skulle hon någon gång segla omkull, ty hon manövrerar just ej efter vanliga reglor, så hjelper hon sig sjelf upp igen och hon går alltid i land med sitt företag. När hon hunnit lära sig navigation litet bättre, bör hon kunna blifva förträfflig som herre på I skutan. Att hon redan gjort stora framsteg, lärer väl ej kunna nekas. Mattis har väckt uppmärksamhet äfven utom Sverige. Så har Björnstjerne Björnson en gång bedömt henne på följande sätt: oo Att lemna en skarpt utpräglad psykologisk I framställning af alla det menskliga lifvets skiftningar — vare sig harmoniska eller disharI moniska — det är denna författarinnas rätta uppgift som diktare, säger den norske skalden; ty att teckna sina karakterer psykoloI giskt riktigt, att ställa dem i ett klart och skarpt ljus — det är för henne hufvudsak, nästan allt. Derför kan man också, i likhet med ifrågavaraude norske författare, ursäkta ett annat drag i Mattis författareskap, nämligen hennes lust att oupphörligt anställa betraktelser öfver hvad hou sjelf ögonblicket förut skildrat, en mängd reflexioner och psykologiska undersökningar, som, vore de äfven aldrig så förträffliga i och för sig, alldeles icke äro på sin plats i novellen. Man tycker, säger Björnstjerne Björnson, att de böra störa harmonien i den uppfattning, som sjelfva karaktersskildringarne bibringa läsaren. Och de göra detta, men blott till någon ringa del. Ty författarinnan har utvalt åt sig en egendomlig unovellistisk diktart — den, för hvilken sjelfva karaktersskildringen är det väsendtliga, hvarest framI ställningen af sjelfva personligheten är målet. Och härvidlag, i denna novellistiska diktHd art. äro äfven reflexioner och betraktelser