bor minsann inte vara nägon latt sak att uppställa axiomer! Icke desto mindre har jag föresatt mig att göra ett försök, men jag erkänner öppet att orsaken är den, att äfven jag läst Dagens Nyheter och deri hittat min id6. Ja, jag — lika såväl som kvar och en af er, mitt herrskap — har så fort jag vaknat fattat dagens nummer och med precist samma intresse som ni studerat — taxeringslängden! Med hvilken begärlighet ha vi ej följt dessa bekanta cch obekanta namn, dessa mystiska siffertal — menniskovärdets gradmätare. Huru ofta ha vi ej utropat ett sakta: Åh, är det möjligt! då pekfingret stannat vid något 20-, 50 eller 100,000-tal! Huru ofta ha vi ej med ömkan skakat på hufvudet, då vi upptäckt ett namn, förut rikt och ansedt, nu taxeradt till endast några få tusen! Huru ofta ha vi ej förtrytsamt bitit oss i läppen, då vi upptäckt en 50—60,000 efter ett namn, hvars egare i går heligt bedyrade att han vore fattig som en kyrkråtta, då vi händelsevis behöfde låna några riksdaler af honom — för att inte tala om huru vi föraktfullt rynkat på näsan åt alla namn — som inte stått der. Ja, tro mig, vi ha alla, och det med stort intresse och förnöjelse läst Dagens Nyheter under denna tid; ty sådan är verlden att, näst kärleken, som nu en gång för alla är proklamerad såsom det intressantaste af allt, intresset för hvar och ens myntvärde intager — ja, jag tror väl — andra rummet. Och i sammanhang härmed tager jag mig friheten uppställa mitt axiom: Det nödvändigaste af allt här i verlden är — pengar! Pengar! I, allsmäktige små guldhögar, som bygga jordiska paradis och öppna kärlekens och vänskapens förlåt, I, frasande sedlar, I, klingande mynt, hvar finna den talisman, som liksom I skyddar från alla lifvets umbäranden och vedermödor? Det är sant, att I kunnen sprida lika mycken förödelse som lycka, men I ären nödvändiga för oss... ja, bestämdt det nödvändigaste af allt. Och på hvad sätt komma vi väl i åtnjutande af er? Jo, först och främst fins ett mycket beqvämt, men tyvärr icke så lätt verkställbart sätt: det nemligen att låta sig födas af rika föräldrar eller ha en onkel i Kalifornien eller någon rik moster på Supphällningen. Är inte det händelsen, så går det an att arbeta. Kasta bara en blick på taxeringslängden! Man behöfver bara välja sig en bana! Skomakare, skräddare, slagtare, minuthandlare förtjena ända till 15— 20,000 rdr om året, statsräder och generaler litet mindre, läkare och apotekare ändå litet mindre och artister, löjtnanter och kammarskrifvare minst. Som sagdt, man behöfver bara välja — och är man då händelsevis född med segerhufva eller egace af Clyckans galoscherX, så får man möjligen en syssla — hoc est pengar! Nu är det emellertid ett lika bedröfligt som konstant faktum, att man behöfver en ej så ringa portion af nämda vara för att först och främst kunna uppehålla och vederbörligen ansa sin jordiska stofthydda och, för det andra värdigt kunna presentera henne på den stora verldsmarknaden. Dessa tvenne saker äro absolut nödvändiga för hvar och en, som haft förmånen avt bli en medlem af det stora menniskoslägtet; och som enda medlet att ernå dem heter — pengar, så böra vi ju vara ense om att de spela en ganska rigtig roll vis-å-vis vår tillvaro. s Men inte kunna väl vi — skapelsens mästerstyckenX — vara belåtna med att helt rätt och slätt inte ha någon annan njutning af lifvet än dan att kunna uppehålla detsamma. Vi böra väl också ega fordra att få se oss omkring litet här i verlden och inte hela lifvet igenom ligga som ostran i sitt skal? Ja, gudbevars — men dertill fordras pengar. Vi hafva särdeles stora anlag för att sällskapa med våra medbröder och vi söka så gerna bekantskaper och fordra att de skola sätta värde på våra goda egenskaper — ja, som sagdt — det går för sig om man här pengar! Och vi, som stå så högt i skapelsens kedja, tro oss naturligtvis ha fullkomlig rätt att väcka och emottaga kärlek, att gifva och njuta af vänskapen — misstag! I de allra festa fall gör man klokast i att först tänka efter ora man har råd dertill. Den som inte har pengar hår en black kring foten, som nödgar honom stanna då han vill gå, en kafle i munnen, som tvingar honom tiga då han vill tala, och klåfvar på sina händer, som hindra honom förskaffa sig det ban behöfver. I bästa fall anses han för en nolla, men i de allra festa för en odugling, Nu vill naturligtvis insen menniska höra kos oo