Dagens Nyheter – 15 december 1871, sida 6

Sve voro de på benen igen, och en minut var nog för gubben Johns till att kasta på sig kläderna och hinna ned till stranden. Hvad var nu att göra? Omständigheterna voro så till vida gynnsamma. för honom att han kunde ostörd packa in sina saker, ty inga af gårdens invånare stannade inomhus. Men nu :var det ju troligt att gubben. icke. skulle somna så: snart igen, sedan ångbåten åter af-: gått, och -kanske.skulle det också dröja längenog innan veden hann intagas... Men tiden var: koapp och dyrbar. VA Han hade ställt sin nattsäck, innehållande hans kläder, samt derjemte sin bössa i ett mörkt hörn af rummet temligen nära dörren. Sin knif tog han på sig äfvensom sin ytterrock.. Skulle han nu vänta här. tills; familjmedlemmarne kommo tillbaka och fartyget afgått? Nej, det kunde-han icke härda ut med. Han måste sjelf se hvad som försiggick derute. Med bekymmer tänkte han på gin staekars Jenny och. den: ångestfulla belägenhet, hvari hon nu utan tvifvel befann sig. Derute var emellertid. arbetet i. full gång; väldiga eldar: hade. blifvit uppgjorda på stranden, för att man skulle ha nödig upplysning. Ralfson gick omkring bland folket — om blott han och Jenny hade kunnat begagna sig af ångbåten för sin flykt, tänkte han. Men det skulle ha varit omöjligt att komma obemärkt ombord, då ju tack vare eldarne platsen framför ångbåten var så starkt upplyst att man