Dagens Nyheter – 15 december 1871, sida 5

— Ja visst. Åter ljöd klockan, gifvande folket ombord tecken till att hålla sina tåg i beredskap samt fästa dessa vid någon trädstam på stranden, så snart de kunde hoppa i land. Sambo hade emellertid trädt fram på bryggan med ett brinnande vedträ i handen, för att man från ångbåten skulle kunna se, hvar rätta landningsplatsen: var. Härinvid låg också vedförrådet, utgörande några och åttio famnar, upptrafvadt. Huru förändradt hade icke på några minuter det nyss så tysta och öde stället blifvit! Invid stranden pustade jernkolossen, uppsändande i den klara nattluften digra moln af rök och ånga samt deribland tusentals eldgnistor. Landgången utlades, en otalig mängd röster skrattade, skreko och svuro om hvarandra, och snart hvimlade stranden af menniskor. Ett sådant virrvarr! Arbetare och passagerare — mellandäckspassagerare, som hade åtagit sig att bära ved — angrepo genast vedtrafvarne, och hvar och en bar så många trän, han kunde, ombord, der anäåra arbetare mottogo veden och trafvade den på derför särskildt anvisade platser, för att den skulle taga så:litet utrymme som möjligt. Men äfven de från New-Orleans kommande salongspassagerarne begagnade tillfället att få se en äkta urskog nattetid; kanske skulle för DEN BESYNNERLIGA DUELLEN, 5.