Dagens Nyheter – 15 december 1871, sida 5

armbågen, men icke desto mindre märkte han honom icke. Knappt hade den unge engelsmannen, som nu sprang hastigt öfyer. landgången, hunnit beträda fartygets däck, förrän klockan åter lät höra sig, kallande ombord :alla som ännu funnos qvar i land. Kaptenen hade erhållit det bränsle han behöfde, och det var icke hans vana att vänta länge på sölande passagerare. Hvar skulle nu Ralfson finna Jenny? Han behöfde icke söka henne länge, ty znappt hade han kastat ifrån sig den ved han medfört, förrän hennes hand redan fattade hans. Med öm, hjertlig stämma sade -hon: — Tack! tusen tack, Tom, för det du kom... Jag har visst icke tviflat derpå, men det vill jag säga dig, att hade du icke kommit, så skulle jag... Ser du, huru böljorna jaga hvarandra härnedanför? Om du ej kommit, så skulle din Jenny aldrig mera ha skådat den uppgående solen. — Jenny! . — Men må vi icke längre hysa några sorgliga tankar... vi äro ju nu räddade! Tågen, som fjettrat oss vid stranden, dragas in, och det ståtliga fartyget glider ut på strömmen . .. Och ser du, der kommer den andre ångaren . .. O; min Gud! äfven han vill lägga till vid vår brygga... hans klocka ljuder! ... Ah, det var hög tid! Om han är ombord på