Dagens Nyheter – 15 december 1871, sida 5

detta kunde vi ju aldrig hoppas på... Har du dina saker i ordning? — Ja, allt... men... — Då bort härifrån! Inga men mer, eller vi äro båda förlorade. Derborta kommer ett nytt ångfartyg, om det skulle föra med sig min fästman, så finns ingen annan räddning för mig än att fly nu... nu! Fort! Skynda dig!... Jag går ombord; följ mig så gaart du kan. Du vill väl icke lemna rig ensam bland främmande menniskor? :tillade hon i öm ton. — Jenny! — Kom således! Och härmed vände hon gig ifrån honom. sprang till närmaste vedtrafve, tog fem eller sex lättare trän och begaf sig med denna börda på axeln ned till fartyget. Hon passerade härvid sina systrar, af hvilka ingen kände igen henne. Kommen ombord, gömde hon sig under däck, der ett visst mörker horrskade. Det var gjordt; första steget var taget. Ralfson kunde icke mera stanna qvar; och under det han beundrade den eljest så blygsamma och försagda flickans oförskräckthet — han hade väl skäl härtill, då hon visade sig ega så mycket mod och styrka att hon vågade förklädd lemna sina närmaste anhöriga, som hon kanske aldrig skulle få återse, och af hvilka hon ej ens fick taga afsked, för att följa en för henne temligen främmande man