dare skjutspojken — och så voro både magister och koffert installerade. Studentens aningar besannades. Sällskapslifvet hade för honom sina törnen. Han satte sig när han borde stå och stod när han borde sitta, rodnade när han tilltalades och stammade när han skulle svara. Friherrinnans frasande sidenklädning gjorde honom hufvudyr, och baronens högljudda och tvärsäkra yttranden i alla ämnen betogo honom sjelf mod att yttra sig i något, oaktadt han ingalunda fann den förres åsigter ofelbara. Middagsbordet med sitt glänsande silfver, sina långabetjenterbakom stolarne och sina konstiga rätter, dem han på god tro försökte svälja som verklig mat, betog honom bokstafligen aptiten; det var alldeles för gentilt. Tusen gånger hellre hade han ätit ur sin gula mathemtare det oundvikliga pepparrotsköttet med de tre potäterna till och den menlösa soppan efteråt. Vid de middagarne hade han ingen som såg efter antingen skeden kom i munnen på längden eller på tvären; nu tyckte han att hela sällskapet betraktade honom med en noggrannhet som om han varit en boa constrictor, den der på utsatt tid skulle svälja en kanin. Han såg envist i botten på tallriken, som om han skolat tyda en runskrift, och vågade han någon gång för en half sekund npplyfta ögonen, föllo de alltid på hans vis å vis, den förtjusande guvernanten . Guvernanten, ja! Hvad han afundades henne! Hon var obesvärad, om någon, och dock så behaglig, så helt och hållet comme il faut. Han kunde naturligtvis icke undgå att förälska sig i henne, och han förälskade sig också samvetsgrannt, så mycket mer som hon från första stunden var den enda som visade honom verklig vänlighet, visserligen midt emellan moderlig och systerlig, men när vill en svärmande yngling förstå detta! Han såg och hörde blott dag ifrån dag, att hon med oändlig godhet och finhet försökte rädda honom från det åtlöje, för hvilket han onekligen särdeles väl lämpade sig och som han, oaktadt hennes omsorg, ändock icke alltid kunde undgå. Också vexte hans kärlek i bredd med hennes välvilja och skänkte honom, ehuru buren i vördnadsfullaste tysthet, den enda lycka han under dessa förhållanden kunde känna. Men denna känsla gjorde honom ännu mera löjlig i alla andras ögon, ty han kunde icke, som han ville, dölja den. Han betraktade henne som astronomen en nyupptäckt planet och öfverraskade dervid sig sjelf med den egenheten att under sin afgudadyrkan likasom af en omedveten dragningskraft glida allt längre och längre fram på sin stol, tills han slutligen satt på dess yttersta kant. Ett tum till, och han skulle bokstafligen ha legat — eller kanske rättare sutit — framför sin tillbeddas fötter. Denna hans egenhet att sitta på kant upptäcktes snart äfven af husets umgängesvänner, bland hvilka tvenne unga löjtnanter, glada och öfvermodiga, utgjorde hans värsta förskräckelse. De voro som barn 1 huset, kommo minst ett par, tre gånger i veckan på besök och kunde för sitt lif ej afhålla sig ifrån att roa sig på studentens bekostnad. En dag skulle några tablåer arrangeras. Det var löjtnanternas påhitt, åt hvilket studenten naturligtvis i hemlighet var förargad, alldenstund alla andra, utom han, då fingo tillfälle att omgifva hans hjertas dam. — Mitt herrskap! utbrast den ene löjtnanten efter en stunds liflig öfverläggning, — vi ha således alla figurer i taflan — utom Amor. — Amor, ja! den allra vigtigaste, nära på... hvem skola vi få till Amor? — Lilla fröken Amelie? föreslog en. — Nej, jag tackar, invände denna, — skall jag stå som ett spektakel på ett ben, så vet jag att gossarne skratta åt mig, och då flyger jag på dem, så Amor jag är. Nej, jag vill se på, jag! : — Så tauklösa vi äro! utbrast den andre löjtnanten; — vi ha ju magistern — hvem