— AA andra olika i så mycket och icke minst i sättet att färdas. Man blåses nu i och ur jernvägskupeerna af konduktörens allmaktspipa, sitter i bås och har tillfälle att genom en två fot hög fönsterglugg beundra telegrafstolpars och trädstammars vilda flykt, medan några halfrusiga sällar, lifvade af den svenska nektaru, sjunga unisont — och gement. Detta i tredje klassens kupeer. I deu andra skönjes genast en mera framskriden civilisation: der ösnuar man i en medhafd bok, för en städad konversation —och somnar. Hvad man företar sig i första Klassens sjuglasvagnar vet jag verkligen icke. Tacka vet jag förr i verlden! Då reste man poetiskt på rapphöna och efter en ina VN trikat bondkratta, som oupphörligt tog tömmen med svansen, men som tillät resenären att i ostörd ro njuta af naturens skönheter, synnerligast i uppförsbackarne. Ville man från någon höjd beskåda en herrlig utsigt, så hoppade man ur kärran och begaf sig ditupp, säker att ej bli störd i sina betraktelser af hvarken skjutspojke eller häst, emedan den förre ihom några minuter sof oskuldens sömn med uppåtvänd näsa och vidöppen mun vid närmaste vägkant, under det att hästen botaniserade i diket. Man jemrade sig visserligen den tiden öfver rapphönorna — ty hvem är nöjd med hvad man har — men man guppade icke desto mindre på dem med god helsa och vid godt hull hela sin tid, och var vid framkomsten så mycket gladare efter utståndet lidande, under det man nu, då man onekligen i jernvägskupeerna åker vida beqvämare, icke har ett grand mindre gikt eller bättre humör för det. Nu blåses, man till sitt föresatta mål på bestämdt klockslag, antingen man längtar dit eller ej; förr kunde man i senare fallet glömma sig qvar en och annan halftimme i gröngräset eller bland konvaljerna i någon skogsdunge. Så gjorde också en dag en ung man, som reste för att mottaga en kondition som in-. formator på en herregård i södra Sverige, hvilkens egare räknade ännu flera kontanter än anor. Studenten räknade ingendera delen; han var ofrälse som Adam och fattig som Job och hade, kanske just derför, en alltför hög tanke om börden och rikedomen. Vid föreställningen om de fordringar, sällskapslifvet hädanefter skulle ställa på honom, lopp en ilning utåt hans tunna ryggrad. En salong för honom, som alltid logerat i en vindskammare, hvars trappa han brukat mäta med tre långa, okonstlade skutt! Och ibland fina damer han, som knappast, med undantag af sin mor —en ärans menniska, som lade in kryddsill och bakade sockerkringlor — talat med något annat feminint I väsende, än madamen, som brukade tvätta hans trenne skjortor i Lund, och städerskan, I som nödtorfteligen höll hans lilla ungkarlsbur i skick! Var det underligt om han glömt sig qvar bland konvaljerna en hel dag? Om han fått välja, skulle han hellre ha jagat igelkottar på de friherrliga egorna, än deltagit i familjelifvet; de förras synbara taggar fruktade han långt mindre än det senares kännbara. Men det gafs ingen undflykt — han måste gå sitt öde till mötes. Ju närmare han kom sitt mål, dess hårdare slog hans hjerta, och då den stolta byggningens fagad trädde emot honom ur löfmassorna, drog han en suck så djup, att sjelfva hästen spetsade öronen. Då rapphönan slutligen icke svängde, utan knekade upp på gårdsplanen, skällde en ståtlig bandhund så ursinnigt, att studenten velat strypa honom för den uppmärksamhet, som derigenom utan tvifvel skulle ådragas hela ekipaget. Det aflopp dock lindrigt nog. Endast en betjent i livr, oändligt gentil i studentens tycke, kom ned för trappan (alldeles som studenten läst om i romanerna) och yttrade med liknöjd ton och utan tillstymmelse till bugning: — Magistern, förmodar jag ? — Ja-a, svarade bivgsamt studenten. — Insa andra saker än den här? (förmä