Dagens Nyheter – 15 december 1871, sida 1

af en lättare och raskare behandliog af låneärenden. Visserligen heter det i reglementets nyssomförmälda 2, att, ehuru styrelsen eger att af inlemnaren fordra ersättoving för hvad som utgifves å ett dokument, hvilket sedermera styrkes vara falskt, bör likväl styrelsen icke af förtroende till honom, hvem han än vara må, underlåta att sorgfälligt iakttaga den granskning af ingifna lånehandlingar, hvarigenom både förlust för kontoret och andra personers oförskyllda lidande säkrast förekommes; men det torde utan fara för misstag kunna påstås, att granskningen af lånehandlingar i någon mån göres mindre grundlig, då på desamma en person, som åtnjuter förtroende i riksbanken, tecknat sin raoraliska och, under vissa förhållanden, jemväl materiella garanti. Dervid kan dock eriorag, att den moraliska kraften af sådan påskrift förringas väsentligen derigenom, att i många, helt säkert i de aldra flesta fall, den som utgifver intyget sjelf saknar visshet om att det är tillförlitligt; och hvad beträffar det betalningsansvar, som inlemnaren ikläder sig, så bör detta kpappt tagas i beräkning, då denne underborgesmans ve: derhäftighet, med hänsyn till ifrågavarande och äldre förbindelser till banken, icke för hvarje sådant fall särskildt pröfvas. Attnemligen sådan pröfning och beräkning icke anses erforderliga, sluta revisorerna at det kända förhållandet, att samme persons påskrift i dylikt afseende godkännes för, snart sagdt, obegränsadt belopp, för huhdratusental riksdaler; att vidare särskild liggare öfver sådana ansvarigheter icke i banken föres, och att exempel ej saknas, att vederbörande i betydlig omfattning tagit till godo sådana påskrifter af tjensteman, som för desamma ingalunda kunnat anses vederhäftig. Nu förefaller det revisorerna knappast vara riksbanken värdigt att låta fina tjenstemän vara principalens assuradörer med skyldighet att under vissa, tyvärr icke så alldeles ovan liga förhållanden med sin egendom, så långt den förslår, träda emellan för att minska eller afböja hotande förlust för riksbanken. Ovisst ir, om, på det hela taget, riksbankens säkerhet i detta afseende blir genom sådant stadgand2? bättre, än om detsamma, med hvad deraf följer, icke funnes till, och det synes revisorerna vara olämpligt, att riksbanken genom att öppna utsigt till många små vinster, förknippade med möjlighet till ruinerande förluster, gifver sina tjenstemän anledning till ett spel om sin välfärd och till att bestyrka hvad de icke veta. I dessa förållanden finna revisorerna anednving nog att hemstiälla, att bankoreglemenets 2 53 måtto undergå sådan förändring, utt —, om än icke riksbanken, i likhet med nånga andra bankinrättningar, skulle finna tilen vara inne, att, i sammanhang med en önereglering, rent af förbjuda sina tjenstenän att i banken vara kommissionärer — itminstone stadgandet i2:s andra moment måtte å förändras, att. de olägenheter, revisorerna vf sorglig anledning här tillåtit sig trambålla, nå kunna undvikas.