Dagens Nyheter – 14 december 1871, sida 2

minsta animg om att du håller af mig och att din kärlek är besvarad, då måste vi taga afsked af hvarandra för hela lifvet. — Min Jenny... — Du... ja, du skulle då fara härifrån, fortsatte den unga flickan sakta och med ett uttryck af djup sorgsenhot, du skulle fara till ditt fjorran belägna, -herrliga fosterland, till dina gamla vänner och bekanta; men jag... huru ensam, buru öfvergifven skulle jag icko bli lemnad qvar här... o, låt mig icke vara allena! ... jag är så rädd föratt bli skild från dig. — Nej, Jenny... nej! utropade Ralfson djupt rörd. Från och med denna stund står du icke mera ensam i verlden, ty denna hand skall leda och skydda dig. Hvad än må hända, i lust och nöd . skola vi vara förenade, och endast döden skall förmå skilja oss åt. — Du tar mig således verkligen med dig? — Redan denna. natt, svarade. den ungo mannen. Du bar rätt — på en ångbåt skulle vi ej kunna obemärktå fly härifrån; men i natt, när allt sofver, så smyg dig sakta ut till mig, jag väntar dig vid kanoten, och inr nan morgonen gryr, äro vi långt borta... och i säkerhet. Tag också icke mera kläder med dig än oundgärgligen nödigt är för de första dagarne. Jag har pengar nog, och vi kunna mycket litt under vägen köpa allt hvad du behöfver. Jenny teg — hon blickade forskande in i