-— RM — — Jo, jo, svarade Jenny, i det hon ännu hårdare omslöt honom med sina armar, det är just min olycka. Han skulle bli förtörnad, om han blott finge en aning om att jag håller dig kär... ja, han skulle ögonblickligen föra mig bort härifrån, för att till och med betaga oss möjligheten att bli förenade... — Men jag förstår inte detta... — Jag är förlofvad, hviskade då Jenny, förlofvad med en man, som jag måste förakta, som jag hatar och afskyr, och olycklig blefve jag för hela mitt lif, om jag nödgades trädai äktenskap med honom. — Men hvem är då denne man?... Hvar är han? — Icke långt borta... Det är ungefär åtta dagar sedan han for till Memphis i och för affirer. Han kan komma tillbaka i hvilket ögonblick som helst, hvar och en af de ångbåtar, som oupphörligt passera vår gård, kan föra honom med sig; och är han väl här, så har du förlorat mig för alltid. — Men din fader bör och får icke tvinga dig... Du är nu tillräckligt gammal för att sjelf göra ditt val, sjelf bestämma öfver din framtid? — Jag har gjort det, sade Jenny, under det att hon med en djup suck frigjorde sig ur älskarens armar och förtviflad sammanknäppte händerna, jag har gifvit denne andre mitt ja, emedan . .. jag icke kände dig. Och nu måste jag förblifva olycklig så länge jag lefver.