mV oe Det skall din far icke gå in på, Jenny. Öm du uppriktigt säger honom, hvad du nu känner, så... — Så skall han förbanna mig! — Nå, låt mig då tala med honem, utbrast Ralfson ; jag vill genast uppsöka honom, och han kan icke, han skall icke... — Om du vill störta mig i förderfvet, så gå! sade Jenny; gå genast till honom, om det är den enda väg till räddning du känner; men var förvissad om att han inom en timme derefter förer bort mig i sin kanot, och sedan får du aldrig mera 8e mig. — Men hvad i herrans namn skall jag då göra, Jenny? frågade Ralfson ångestfull. Jag kan icke förlora dig numera, sedan du sagt mig att du vill vara min för hela lifvet... Om din far icke med godo vill ge sitt bifall till vår förening — nåväl, så låt oss då fly tillsammans! Ha vi väl en gång blifvit sammanvigda, så kan ju ingen makt på jorden vidare skilja oss åt. Vill du följa mig? — Och du stannar ej i Amerika? — Nej, min älskling; det första ångfartyg, som efter vår ankomst till New-York afgår derifrån till Europa, skall föra oss tillbaka till mitt herrliga fosterland. Jag har fått nog af Amerika och längtar nu efter friden och trefnaden i mitt hem. Ack, huru lycklig du der skall tillbringa dina dagar! — Och din familj? ... Huru skall väl den mottaga den stackars främmande flickan?