Dagens Nyheter – 13 december 1871, sida 1

— Med öppna armar och med öppna hjertan, det försäkrar jag dig, min älskade. De äro goda menniskor, som icke önska något högre än min lycka. — Och du skulle verkligen vilja rädda mig ur detta elände? — Ja; vill du blott följa mig? Du skall aldrig få ångra detta steg, Jenny; derpå ger jag dig mitt hedersord; och när vi väl en gång försonat din far, så resa vi tillbaka hit, för att helsa på honom och undfå hans välgignelse. — Han skall aldrig förlåta... — Åh, han är väl ändå en menniska och en kristen!... Jenny suckade djupt, med svarade icke ett ord, och hon förblef äfven tyst och orörlig medan Ralfson kygste henne på ögonen och — på läpparne. Viljelös hvilade hon mot hans arm; o, hennes hjerta var så tungt, så tungt! — Så må vi då fly, Jenny, fortfor den unge mannen; jag känner för hvarje ögonblick allt tydligare, att jag icke kan lefva utan dig... Aldrig har jag vårit så fästad vid någon annan varelse på jorden, aldrig har jag erfarit hvad som nu fyller mitt hjerta. Blif min, hulda barn, blif min för alltid, och hvad du råder mig till, skall jag göra, hvad du begär af mig, skall jag uppfylla! — För sent, ack, för sent! klagade den stackars flickan. 0O, hade du kommit till oss förr, endast några månader förr — huru väl