Dagens Nyheter – 13 december 1871, sida 1

-oc jag först från era egna läppar hört att min kärlek är besvarad?... Ack! säg blott det enda ordet, Jenny. Tycker ni en smula om mig?... Tror ni, att ni em gång kan bli lycklig med mig? Jenny stod darrande framför honom — hennes blick sökte marken, och hon tryckte handen met sitt hjerta, såsom försiggick hos henne en inre strid. Nu slog hon långsamt upp sina 1 tårar badande ögon och — plötsligt utsträckande sina armar, kastade bon sig i den älskades famn samt tryckte honom intill sig med en vild passion, som hon icke mera gjorde sig någon möda att söka tygla. — Jenny, min dyra, älskade Jenny! Håller du verkligen af mig? — Af hela min själ, hviskade Jenny, i det hon lutade sitt hufvud mot hans axel; jag skall älska dig högst af allt på jorden, så länge jag lefver, och om du öfyergåfve mig, skulle jag dö. — Du, mitt innerligt älskade barn! utropade Ralfson och smekte henne jublande; o, huru tacksam är jag icke för denna outsägliga lycka! Under hela mitt återstående lif vill jag dagligen och stundligen tacka dig. — Om vi nu också vore långt härifrån! sade den unga flickan. — Men hvarför denna fruktan, kära barn? ... hvarför denna oförklarliga räddsla för din far? Han skall säkerligen icke vägra oss sin välsignelse.