Dagens Nyheter – 11 december 1871, sida 5

kunde icke erinra sig någonsin i hela sitt lif ha sett en vackrare flicka. Hon hade korpsvart hår och mörkbruna ögon, en äkta grekisk profil och en yppig junonisk gestelt, och när hennes blick mången gång med ett förunderligt svårmod hvilade på den unge mannen, tyckte sig denne känna axla sitt hjertas fibrer häftigt skakas. Huru skön — huru underbart skön var hon icke då, och huru älsklig och god såg hon icke ut! Men å andra sidan huru stilla satt hon icke i de muntra systrarnes krets, under det att dessa gjorde för henne allt, hvad de trodde sig läsa i hennes ögon att hon önskade! Skrattade hon någongång, hvilket visserligen ganska sällan inträffade, då liknade hon — så tyckte åtminstone Ralfson — ett öfverjordiskt väsen, en få, som blott för en kort tid nedstigit från himmelen för att lyckliggöra arma dödliga genom sin anblick. Hon var den äldsta systern, men alla behandlade henne med en ömhet och omsorg, som man eljest brukar företrädesvis egna den yngsta i syskonringen, ja, de tycktes till och med glädja sig öfver att hon af sig sjelf åtog sig att passa upp på den unge främlingen och genom dessa bestyr lockades att i någon mån rycka sig utur den inre verld, i hvilken hon vanligen syntes lefva. Också störde henne ingen; men Ralfson, när han såg huru Jenny sörjde för honom och sökte skaffa honom alla möjliga små beqvämligheter, kände sig lycklig