Dagens Nyheter – 11 december 1871, sida 1

Björnstjerne Björnson tog i går å Mindre teatern afsked af Stockholms publik, som der infunnit sig så talrikt, att hvarenda plats var upptagen, och många, som ej passat på itid, måste återvända hem, utan att ha lyckats erhålla biljett. Hr B höll denna gång ingen egentlig föreläsning, utan uppläste åtskilliga af sina från trycket utgifna Fortällinger, såsom Faderen, CMin forsto Fortälling, CÖrneredet samt ur SArne4 skildringen af den glada sammankomsten i hasselskogen. Begåfvad med en stämma, som lydigt böjer sig efter hvarje stämning och ända till illusion återger t. ex. en dialog, så att man tror gig höra de båda samtalande personerna, uppläste — till hufvudsakligaste delen ur minnet — hr B. ofvan anförda stycken, såsom man kunde vänta, med samma oöfverträffliga mästerskap, hvarmed han förut såsom föreläsare dokumenterat sig. Äfven den, som var förtrogen med de nu upplästa berättelserna, trolde sig höra något nytt, något som han väl kunnat tänka sig, men byvilket förut ej stått lefvande för honom. Efter skildringarne ur det norska folklifvet, talade herr B. om Norges folk, angifvande de hufvudsynpunkter, ur hvilka det måste bedömas, för att rätt kunna förstås. Genom att först. erinra om hufvudepokerna i Norges historia och dervid äfven naturligtvis om 1814 års händelser, hvilka skänkte åt norska folket en konstitution, hvari ligger förvarad all den frihet, som blef frukten af den stora franska revolutionen — ett arf af denna revolution, hvaraf intet annat folk kan berömma sig —visade talaren att, då norrmännen hålla troget och. orubbligt -fast vid den frihet, de fått, detta icke sker af något begär att isolera sig från Sverige och gå en annan väg än nordens öfriga länder, utan att det sker derföre, att det norska folket i detta fasthållande ser den bästa grunden för nordens gemensamma framtid, . Utan att Norge haft sin fria konstitution, anmärkte talaren, skulle icke Sverige så snart eller så lätt fått sin representationsförändring och icke danska folket den frihet, det nu: eger. Det norska folket är dock icke blott troget sin historia och sin deraf anvisade uppgift, det är äfven ett djupt allvarligt kristligt folk. Att det icke kan varaannat, är lätt attförstå. Intet annat land har i förhållande till sin areal en så vidsträckt hafskust som Norge. En mycket stor del af detta lands befolkning arbetar för sitt lifeuppehälle under ständig lifsfara. Under detta hårda vilkor bedrifvas fisket och sjöfarten, två af Norges hufvudnäringar. Under samma vilkor, eller med döden ständigt för ögonen, vandrar norrmannen om vintern upp mot fjelltrakterna för att fälla timret, hvilket han om försommaren flottar ned till kusten på de farliga, forsuppfyllda floderna. Och sjelfve den norske jordbrukaren har att bekämpa så många hinder i ett hårdt klimat och en karg natur för att få sin jord fruktbärande, och dock ser han ofta en enda dag omintetgöra frukterna af hela årets tunga arbete. Sådana förhållanden stämma sinnet till allvar och lyfta tanken till något högre; den norska folkkarakteren har deraf fått sin prägel. Häraf förklaras ock den Haugianska rörelsens stora framgång i sitt omskapningsarbete på det religiösa området. Talaren vidrörde äfven Norges undervisningsväsende, erinrade om att detta, liksom andra länders, länge låg i linda, men att det nu, tack vare en lärarekår, som utgöres af landets bäste medborgare och åt hvilken man icke kan egna nog varmt beröm, blifvit sannt nationelt och på senare tiden utvecklats i en mängd fclkhögskosor, till hvilka början gjordes af en af Norges förmögnaste män. Härefter kom talaren till Norges politiska förhållanden. Han erinrade om det förhållandet att hans hemland vid grundläggandet af dess nuvarande statsskick icke hade några stora städer — Kristiania egde endast 12,000 och de flesta andra städerna ej öfver 1,000 invånare — och att Norge saknar ett adelsstånd. Der finnas endast ett par adliga gods, och dessa dertill ganska små. Det var sålunda hes landtbefolkningen, hos bönderna, som den politiska tyngdpunkten från början låg. Striden på det politiska området föres mellan byräkratien och dessa bön. der, hvilka vilja sjelfva bestyra om sina angeligenheter. Denna bondeelementets sträfvan på riksdagen innebär dock icke någon anledning till farhågor. Den norske bonden är en alltför betänksam man, alltför mån om sitt lands friheter och alltför sann patriot för att ens tänka på några vådliga omstörtningar. Btriden har också hittills varit lugn och varsam. och inoen orsak finneg till friul