Dagens Nyheter – 6 december 1871, sida 2

Och allt vek för dessa förtviflade ansträngningar. Wallenstoin, som förde sin armös center i elden, stötte på general Horn och blef tillbaka-. slagen. — Ah, sade han, Custaf Adolfs ande bosjälar dem. Denna ande hade så att säga inkarnerat sig i hertig Bernhards manliga gestalt; under det att svenskarne slogos för att döda och dö, förde han dem fram för att segra, och sedan han blifvit herre öfver de batterier, som så länge hållit Gustaf Adolf i schack, sköt han ned de kejserlige som flugor. Ingenstädes rasade emellertid striden så våldsamt som på den punkt, der konungens blodiga lik låg. Döda föllo på döda, sårade på sårade. Och öfver detta böljande menniskohaf såg man grefve Pappenheims arm och hufvud höja sig. Han visste ännu icke att Gustaf Adolf hade stupat, utan hoppades fortfarande träffa honom. .Tvänne ryttare, som båda voro intagna af den lifligaste vrede, sökte bana sig väg mellan de stridande; det var Armand Louis och Renaud; den förre slogs förtvifladt, för att kunna komma fram till kapten Jakobus, och den sednare följde hans exempel, emedan han till hvad pris som helst ville möta den tyske stormarskalken i striden; men stora hopar af fiender framtröagde och stängde vägen för dem. Carqueiou, som var lyckligare än sin