Dagens Nyheter – 6 december 1871, sida 1

herre, råkade komma i den fruktade generalens närhet; det var då temligen illa bestäldt med den stackars trotjenaren, ty hans hist hade blifvit sårad och lydde icke längre tyglarne. Grefve Pappenheim, som narrades af skinnrocken och i synnerhet af klädeskappan, störtade fram mot honom. o— Nu är min sista stund kommen! mumlade Carquefou, i det han beredde sig att så godt han kunde möta anfallet. Då grefvens häst i farten stötte mot Carquefous, föll denne omkull med sin ryttare. Pappenheim skrattade; han hade nu känt igen Carquefou. — Sitt fastare i sadeln, min vän, ropade han och red vidare. Under det att Carquefou reste sig upp och tog sin Frissonante, som han hade tappat i fallet, kom herr de Pardaillan ridande mot grefve Pappenheim. — Försvara er! ropade han till honom. — Ur vägen! genmälde stormarskalken; Jag slåss ej med gubbar. Och blixtsnabbt slog han värjan ur handen på den gamle markisen. Nu lyckades det ändtligen Renaud att genombryta den fruktansvärda ring af sgablar och pistoler, som hittills omgifvit honom; och lik ctt vredgadt lejon rusade han mot grefve Pappenheim. — Ändtligen! utbrast denne, då han igenkände honom.