Dagens Nyheter – 6 december 1871, sida 1

vu — Ack, må åtminstone icke mina tappra soldater se mig falla! sade han. — Nå, men så döda honom då! hviskade Jakobus i örat på hertigen af Sachsen-Lauenburg, under det att Gustaf Adolf långsamt aflägsnade sig. Frans Albrecht tvekade. — Näväl, hvad ni inte kan göra, det skall jag göra, sade kaptenen. Och höjande ein pistol, aflossade han genast ett skovt. Gustaf Adolf uppgaf ett rop; med handen, som nu förlorat all styrka, sökte han bålla sig fast vid hästens mun, men förgäfves; han störtade till marken. . — Broder, sade han till hertigen af SachsenLauenburg, som förskräckt betraktade honom, det är slut med mig... Tänk nu blott på att rädda ditt eget lif. — Känner du nu igen mig, konung? ropade kapten Jakobus, hvilken hoppat af hästen och sprungit fram till den döende. Du förolämpade mig en gång, derför har jag dödat dig. Ett förfärligt rop kom honom att upplyfta hufvudet. Armand Louis de la Guerche hade sett allt och bemödade sig nu att i spetsen för sina dragoner bana sig väg till konungen. — Hitåt, ropade Jakobus; Gustaf Adolf är död! Hundra kyrassierer och ctt lika stort antal kejserliga musketörer anlände genast till platsen. Svenskarne, som blifvit intagna af raseri, då de hörde kapten Jakobus rop, etor