MM — Ni får fem dukater; här äro de. Kuriren tog de fem guldmynten, lät dem klinga mot hvarandra i handen och sade dertefter leende samt med ett uttryck af slöhet i do till hälften tillslutna ögonen: — Hm! jag låter minsann inte lura mig... Jag visste väl att det låg något under ert förslag... Men jag är en beskedlig f—n; ni må gersa bryta nacken af er i mitt ställe... lycka tilll... Det är inte värdt att ni siger något åt kamraterna, som jag lemnat härutanför köpingen; de skulle då göra anspråk på att få dela dusören. Under det han talade, stack han pengarne i sin ficka, som han hade mycket svårt för att finna. Porten till den byggnad, som Johan v. Werth bebodde, öppnades, några män trädde ut och gingo framåt stallet. — Se så der ja! nu bar baronen redan gifvit order om nödiga tillredelser för affärden, sade kuriren, hvilken numera talade högst oredigt; han är af jern den mannen... Ahl! jag glömde, att han kanske inte känner er. Det kan ju hönda, att han kommer att låta er undergå förhör. Om han säger Prag, skall ni svara Friedland. Kurirens hufvud sjönk ned mot hans bröst, och han tillslöt ögonen. — Må vi nu skynda oss! hviskade Carquefou. Kuriren lades på en halmkärfvo i stallet,