-— OM — förde honom till det ställs, der han skiljts från Carquefou, Denne sistnämnde hade emellertid skaffat både vin och bränvin. — 980 här, kamrat, sade Magnus, i det han drog korken ur en butelj; ett glas eller två kunna inte skada. Ni tycks ha ridit alltför hastigt för att icke vara törstig. — Min strupe är så torr som vore den af gammalt läder, svarade kuriren, i det han fattade buteljen med båda händerna och förde den, till munnen. Detta vänskapliga mottagande försatte honom i en glad sinnesstämning; han blef genast meddelsam och berättade för sina två nya vänner att han hade ridit igalopp hela dagen, och att utsigten att få tjenstgöra såsom Johan v. Werths vägvisare på en expedition långtifrån behagade honom. — Nu har jag ej haft en blund i mina ögon på tre nätter, sade han. — Nåja, generalen ger er nog så mycken tid att ni kan hinna hvila er riktigt, svarade Magnus, i det han räckte honom en annan butelj. — Nej, visst inte. Det är fråga om att resa nu genast. De skrifvelser, jag leranade baronen, inzehöllo helt säkert högst angelägna saker, och Johan v. Werth är minsann icke den som onödigtvis förspiller en minut. Magnus och Carquefou utbytte en blick med hvarandra.