Dagens Nyheter – 1 december 1871, sida 2

OMM — BSvenskarne! utbrast Magnus. — Lefye konung Gustaf Adolf! ropade Armand Louis med ljudlig stämma. Det var som om det glada mod, hvilket i intagit hugenotterna vid åsynen af svenskarne, äfven meddelat sig åt hästarne, ty dessa; som nyss förut knappt kunnat röra benen af trötthet, begynte nu af egen drift galoppera: Man tillryggalade hastigt en icke obetydlig vägsträcka ; snart mötte man sveaskarne,. och herr de la. Guerche hade den glädjen att få omfamna Arnold Brahe, som visade den största förvåning, då han återsåg honom. Adrienne och Diana knäföllo på marken inför det svenska regementet och uppsände en brinnande tacksägelsebön till himmelen. Svenskarne svängde sina fanor och sablar, dragonerna hade satt sina hattar på värjspetsarne; ett tusenstämmigt hurra skallade. — Be, nu är det slut med,vår Iliad!. sade Renaud ; och. kysste hänrryckt Dianas hand. Nu, sedan allt är öfverståndet, kan jag tillstå att jag ofta varit rädd. — Vi voro tre hundra, då vi företogo denna expedition, och pu återstå icke ens hundrafemtio, tillade herr de Collonges. Johan v. Werth hade emellertid gjort halt, då han varseblef svenskarne. Han stack värjan i slidan. Armand Louis följde honom en stund med ögonen och sade derpå till Arnold Brahe: