hvilken drog henne allt längre ned i djupet; plötsligt steg vattnet ända till hennes haka, hon uppgaf ett hjertslitande nödrop, man såg henne ett ögonblick slå omkring sig med armarne öfver träskets grönaktiga yta, derpå försvann hon alldeles. Johan v. Werth dref förfärad sin häst framåt; dödens blekhet hade utbredt sig öfver hans panna. När han kom i närheten af det ställe, der fru Igomer blifvit, så att säga, lefvande begrafven, syntes ingenting till, som vittnade om den förtviflade kamp, hvilken nyss här utkämpats, förutom ett sidenskärp, som baronen upptog med tillbjelp af sin värja. Johan v. Werth steg af hästen, för att om möjligt kunna rycka baronessan ur hennes förtidiga graf, och då några af hans män sågo detta, förenade de sina bemödanden med hans; men förgäfvyes — träsket återgaf icke sitt rof. Öfvertygad om ått hennes räddning numera var omöjlig, steg Johan v. Werth åter till häst. — Så låtom oss då i stället hämnas henne! sade han. Då han uppnådde stranden, som baronessan Igomer en stund förut lemnat, guf han en del af sina trupper order att styra kosam norrut, under det han sjelf med återstoden af sitt folk färdades omkring träsket. Fransmännen hado ett stort försprång, men