Dagens Nyheter – 30 november 1871, sida 1

RA TA de Chaufontaine ligger död bredvid densamma. — Hvad gör ni? — Jag vill visa er vägen. Drifven af hatets demon, sporrade baronessan gin häst, och innan någon hann hejda henne, var hon redan ute i träsket. — Akta er, detta är att fresta Gud! ropade en af de bönder, med hvilken Johan v. Werth nyss hade hållit förhör. Men hästens fötter hade träffat fast mark; fru Igomer skakade föraktfullt på hufvudet och fortsatte sin vådliga färd. Den ljusröda rosetten, som hon icke ett ögonblick lemnadoe ur sigte, utöfvade på henne en starkt magnetisk inflytelse. Johan v. Werths ryttare följde henne några minuter med ögonen. De skämdes öfver att låta henne ensam göra det farliga experimentet, men å andra sidan hyste de en stor fruk: tan för detta moras, som hotade dem med den ohyggligaste död. — Och ni skola kallas män! soldater! ropade fru Igomer, som fortfor att drifva sin häst framåt. Åtta å tio ryttare togo nu mod till sig och följde efter henne. Johan v. Werth rörde sig icke ur fläcken. — Om de upptäcka vägen, får väl också jag tidsnog reda derpå, tänkte han. Ryttarne redo på måfå; knappt hade de hunnit femtio steg från stranden, förrän en DE BEGGE FRANSMÄNNEN. 104.