Dagens Nyheter – 30 november 1871, sida 1

befogenheten af att egaren åtnjuter någon afkomst deraf. Om det nyttiga, som blifvit utbytt i penningar, ej afkastade något till egarens nytta, så skulle icke heller någon vilja spara. Men det är endast arbetsamhet och sparsamhet som bilda kapitalet. Räntans storlek i ett land beror på hvad kapital detta land samlat eller, med andra ord, på tillgång och efterfrågan. Ju större rikedom ett folk genom arbete och sparsamhet lyckats samla, ju lägre blir räntan och jn lättare har den fattige att få det kapital, han för sitt arbete, sin verkstad, sin rörelse behöfver. Ett sådant förhållande är sålunda det lyckligaste för arbetaren och den fattige, hvaremot intet olyckligare tillstånd skulle kunna inträffa än om, såsom till ytterlighet gående anspråk fordra, arbetets resultater blefve lika fördelade, hvilket är detsamma som att bannlysa kapitalet. Den fiendtlighet, som rådt och ännu till viss grad råder mellan kapital och arbete, eller mellan arbetsgifvaren och arbetstagaren, skall — det kan man af flera skäl hoppas — småningom försvinna. Skaparen, som gifvit menniskorna olika hudfärg, har icke på något särskildt sätt stämplat kapitalisten eller icke-kapitalisten. Ingen anatom skall genom undersökning af hvarderas kroppar mellån dem upptäcka någon skilnad, som säger: denne är kapitalisten, och denne den fattige. Frånvaron af en sådan skilnad innebär en stor tröst, som stärkes deraf att för närvarande onekligen en riktning i tiden gör sig gällande, som åsyftar upphäfvandet af alla ståndsskrankor, alla skilda klassor och vilkor, hvilket åter beror på ökad rikedom eller en större massa samladt kapital af nyttiga saker. Af denna öxade rikedom följer äfven att räntan nedgått till lägre ståndpunkt, och att t. ex. i somliga länder, der rikedomen samlat -sig mer än i andra, kapitalet kan fås för vida lägre procent än der rikedomen icke är så stor. Om ett sådant förhållande inträffar att räntan sjunker t. ex. fråa 6 till 3 procent, så gör kapitalisten en förlust genom detta prisfall å penningar; men hvad han förlorar, det vinner yrkesidkaren eller arbetaren i allmänhet, som för sin rörelse behöfver använda andras medel och sålunda får dessa på billigare vilkor. Detta blir alltså en vinst för det allmänna, för landet, som erhållit ökadt kapital och således ökad förmåga att förlägga nytt arbete. Det andliga eller intellektuela arbetet kan ej uppskattas på samma sätt som det kroppsliga, emedan dess värde endast i undantagsfall är beroende på tillgång och efterfrågan. En person, som förvärfvat sig kunskaper i en eller annan väg, har derför uppoffrat en viss del af sitt lif. Om man t. ex. antager mannens verksamhetsålder till 45 år och den tid han deraf användt på studier till 15, så måste han för sitt arbete under de 30 återstående åren fordra så mycket, att han äfven blir godtgjord för de 15, under hvilka han naturligtvis också skulle haft tillfälle att förtjena någonting, om han straxt börjat ett inkomstbringande arbete. Föreläsaren visade att arbetsgifvaren måste ha förvärfvat sig ett kapital af kunskap, hvaraf han hade rättighet att draga inkomst . Dertill kom att han var underkastad många omständigheter och förhållanden, obekanta för arbetaren. Han hade iklädt sig ett tungt ansvar, han måste hafva omtanke icke blott