Dagens Nyheter – 29 november 1871, sida 2

NN Tigningsöfversigt. Dalpilen är en mycket sakkunnig tidning när det kommer i fråga att bedöma Falukorf. Men fastän man är ett riktigt smakråd dervidlag, är det icke gifvet att man har hufvud för den yttre politiken. Det har Dalpilen insett, ty han är en blygsam tidning. Derför, när han skall yttra sig om utländsk politik, gör han som de andra hemmadanskarne: han hör sig före om hvad hr Kryger tänker. Ja,äfven när det gäller inhemska frågor som stå i något samband med utlandet, så är hr Kryger Dalpilens, Aftonbladets och de öfriga halfdanskarnes tankställare. Men hvem är då denne hr Kryger, som i så mycket leder den dansk-svenska pressen? Det är en stor landtbrukare, hvilken NordSchleswig skickat såsom ombud till tyska riksdagen. Han vill att Preussen skall uppfylla det löfte det gifvit Österrike att några socknar i norra Schleswig skulle få votera om de vilja biifva återförenade med Danmark eller icke. Österrike bryr sig icke det ringaste om huruvida Preussen uppfyller den förbindelsen eller icke, och Danmark har ingen talan i den saken, ty det har en gång för alla år 1864 afstått från hela Schleswig och var icke med om Pragfreden, som afslöts 1866, men hr Kryger bråkar desto mera, och det gör han rätt uti, ty Preussen bör uppfylla traktaten, det är klart. Det är, som sagdt, på denne hr Kryger — för resten en mycket duktig och högst aktningsvärd man — som Dalpilen och dess själsfränder jemnt ha sina blickar fästade. När armefrågan förevar, till exempel, och de dansk-svenska bladen voro så ifriga om att riksdagen skulle antaga regeringens förslag straxt på stunden, så inte var det för annat än att Srterige skulle bli desto hastigare i ordning att ställa en armå under hr Krygers ledning och tvinga Tyskland att låta de nordtyska socknarne rösta om hvart de vilja höra. Det var den tanken skandinavismens banårförare hr Ploug uttalade på nordiska nationalföreningens möte i Stockholm den 29 juni 1866. Under öfverläggning angående ett program för svenska, norska och danska nationalföreningarnes samverkan till befrämjande af Nordens enhet yttrade han, efter att hafva först framställt ett annat alternativ: . Menade man att den väg han (Ploug) hade anvisat för en gemensam verksamhet vore för låog och osäker, så kunde han påpeka en, som efter hans menivg skulle vara kortare och sikrare. Det vore den, att både Sveriges och Norges folk och deras regeringar på fullt allvar uppställde för sig såsom den wixwgoaste uppgift alt återgifva Norden dess sanna nalronella gräns, att återförena med norden de 200,000 nordiska män och gvirnor, som genom freden i Wien blifvit bortryckta från Norden och gifoa till pris åt frömmande förtryck. I denna uppgifts lösning genom Nordens gemensamma krafter och gemensamma uppoffringar låg också den skandinaviska frågans lösning. Det vore tvifvel underkastadt om Danmark, öfverlemnadt åt sig sjeltt, någonsin kunde blifva återförenadt med sma förlorade landsmän, men genom det öfriga Nordens hjelp trodde han att det kurde ske. Derigenom vore grundvalen lagd för Nordens enhet. — — — Vi kunna icke uppnå Nordens enhet annat än under en gynnsam europeisk situation och under beskydd af de UCS TSE