Dagens Nyheter – 28 november 1871, sida 1

förfärlig dag förr eller sednare skulle komma, då det blefve nödvindigt för oss att vädja till all den energi som finns i ett qvinnohjerta . . . Har du fattat samma föresats sora jag? — Jag förstår dig, svarade Adrienne. Må Gud förlåta mig, om det är ett brott jag imnar hogå; men aldrig skall jag falla lefvunde 1 Johan v. Werths händer! — De äro vid ungefär samma ålder som min stackars dotter, mumlade skogvakturen, och en iår banade sg lingsamt väg utför hang kind. Framemot aftonen ropade den lille gossen, hvilken Adrienne under tre dagar egnat alla en mors ömma omsorger, till sin värdariona, att han ville tala med henne. — Omfamna mig, sade han; sedan skall jag sofva så lugnt. Adrienne omfamnade barnet, hvarefter hon föll på knä invid sängen och bad med sammanknäppta hinder. — Herre Gud, jag unpoffrar gerna mitt lf, om du vill det, men rädda honom, hvilkens namn du läser i mitt hjerta! Skogvaktaren, som rfedan några minuter fundersam gått from och tillbaka i rummet, nalkadea henne Plötsligt, vidrörde hennes axel med f ade: Jag hade svurit att lälv or och ulia ora följeslagare dö I denna vrå a verlden, likasom mina tva söner ha dött, mg,a Di har äter