nya verlden, väckte naturligtvis min nyfikenhet. Jag yttrade: — Tillåt en främling, som nyligen satt foten på amerikansk mark, att fråga er, mina herrar, om hvilken olycka det är fråga. Man vände sig, och den ena yankeen svarade kort: — En jernvägsolycka, min herre, som man icke på två månader hört maken till. — På två månader? — Just så, min herre. Detta förvånar er kanske; men två månader äro en mycket lång tidrymd för den, som förstår att väl taga tiden i akt. ooo— Mycket sant... oo oo— Kan ni tänka er bara: i natt fördröjdes persontåget härifrån till Newyork en half timme; hvarför vet man icke. — Det höll just vid en liten station, då det efterkommande snälltåget, som icke skulle stanna der, kom körande i full fart och in på persontåget, ehuru stoppsignal var uppsatt. — Lokomotivet borrade sig genom tre vagnar och krossade naturligtvis alla deresande, som olyckligtvis hade tagit plats deri. Af de öfrige skållades många så så illa, att de dogo deraf. Båda tågen fattade eld och inom några timmar var det hela förvandladt till aska. — Men det är ju förfärligt! — Ja, för er, min herre, som icke känner till sådana saker. Men ser ni i detta land är man van att dagligen höra talas om olyckor, och derför mottager man slutligen underrättelser om sådana med ett visst lugn. -— Hur många äro dödade? sade ni. — Bara fyratio, så vidt man ännu vet. — Bara fyratio, säger ni; men det är ju förfärligt många! — Visst inte. Man har haft jernvägsolyckor, hvarvid tvåhundra personer satt lifvet till. Om jag minnes rätt, skedde en sådan större olycka för ett halft år sedan. — Du har rätt, Sam, det är jemt ett halft år sedan, inföll den andre yankeen. Vid det tillfället förlorade jag min onkel I och syster. De skulle besöka en slägting inuti landet. Under vägen, i en bergig trakt, der jernvägen löper öfver en afgrund, brast bron och tåget störtade ned. Sam tog åter till orda: Po Ja, min herre, menniskolif stå här mycket lågt i kurs. För den dåliga cigarr, jug här röker, betalar jag 10 cent; en menniska är värd ungefär hälften, och detta endast om hon är hvit. — Sam, herrn der är ju europå och vi få lof att önska honom välkommen till vårt land. Behagar ni whisky eller bränvin? — Jag förtär aldrig starka drycker, svarade jag. — Inte det? Bränvin är dock en äkta europeisk dryck, som alls icke är att förakta och som vi derför ha adopterat här. — Ett par droppar ha väl inte ondt gjordt! Skål, Sam! Jag dricker för den främmande herrn. Måtte han länge lefva i detta land, till glädje för sig sjelf och många andre. — Läna mig din tobak, Sam! Kanske ni vill taga en buss? — Tusen tack, men jag tuggar ej, svarade jag. — Inte det heller. Kanske är jag lyckligare med mina cigarrer. Äkta havanna, min herre, kosta 20 cent stycket. Skål, : Sam, för den främmande herrn. En gin eockail, Sam ; hvad säger du om det? — 0. — En sådan få vi lof att lära herrn att dricka; annars blir han aldrig amerikanare. — Hvad är en gin coctail? frågade jag. — En morgondryck, min herre, bara en lätt morgondryck, men som också kan npjutas om qvällarne. En blandning af ett glas genever, ett glas konjak och ett glas besk.