Dagens Nyheter – 25 november 1871, sida 1

måste till en viss grad underordnas statsintresset, men detta måste ske utan mannamån och klassskiinad. Det finnes — huru ofta skall det behöfva upprepas? — ingen annan statsrättslig förbindelse som säger att svenska jordbrukaren skall företrädesvis bära skyldigheten att försvara landet eller strida för dess intressen, än ett åtagande mot förbehåll, som en viss tids innehafvare afjorden gjort, till fördel för hela den öfriga befolkningen. Att detta åtagande, mutatis mutandis, skall qvarstå förbindande för alla tider och under alla förhållanden, strider lika klart mot rättsbegreppet, som att en gång beviljad accis på jordbrukets alster skall qvarstå sasom grundskatt under alla blifvande för: hållanden. Ett sådant påstående som det sistnämda har veterligen ej heller fallit någon statsman in att framställa. I en tid då personlighets-principens utveckling i alla andra sociala förbållanden eftersträfvas, förefaller det den ringaste billighetskänsla helt naturligt, både att statens postulat på en folkklass, att under en uteslutande form försvara landet är obefogadt, liksom ock de individers af andra klasser fordran, hvilka påyrka det till sin förmån. Beskyllningen för egennytta bör i sådant fall blifva fullkomligt omkastad i sin befogenhet, från det ena partiet till det aadra. Och trots några obevekligas idislade taloch pressutgjutelser i motsatt riktning, är denna åsigt det svenska folkets i massa, det svenska folkmedvetand2t; nemligen att svenska folkets skyldighet till svenska jorden3 lörsvar i detsamma den erkänpnes vara personlig, såsom den ock är, på samma gång upphäfves den förutgående och förutgällande klasstörbindelsen i afseende på försvaret. Skyldigheten måste då bindas lika vid alla personer och proportionsvis vid all egendom. Att jordegaren dervid i någon mån måste vinna, när han förut ensam fullgjort försvarsskyldigheten, är visserligen lika gifvet som att han skall vinna genom afskaffande af accisskatter, hvilka dock likasåväl som den blif vande krigsgärden komma att i form af bevillning på indirekt sätt drabba honom. Att för denna rättstvists bringande till slut bönderna företrädesvis varit verksamma på sina folkmöten, är lika naturligt, som att embetsmännen, eller köpmännen, cller handtverkarne, på sätt dem bäst synes, torde höja sina röster, om pågon stor reform vore i fråga rörande embetsmanna-, eller köpmans eller närings intressena. Jordegarnes verksamhet uti försvarsfrågan, att vilja frånvärja sig en hotande orättvisa, är alltså lika befogad som lätt ftörklarad, churu det ej lyckats V. H. och dess själsfränder att inse det, . —U.