Dagens Nyheter – 20 november 1871, sida 2

hörligt att rinna; all hang kraft var nu för gvunnen. — Förbannad våre du! mumlade han med hes stämma; må helvetet mottaga dig! Elden i hans blick slocknade snart. — Gud, haf förbarmande med mig! hviskade han; och i nästa ögonblick var han död. De två skott, som afbrutit nättens tystnad, hade emellertid ryckt Patricio Bempo ur hans kärleksrus. Han fattade sin värja och sprang ut ur rummet. Då han passerade en af de långa korridorerna, tyckte han sig höra ett klagande läte från en derinvid belägen kammare. Han stannade, öppnade dörren och varseblef en qvinnogestalt, som gick fram och åter på golfvet med utslaget hår och släpande efter sig en stör soldatkappa. — Ah, de ha blifvit bortröfvade! ropade fru Liffenbach, alldeles utom sig. Ditåt, ditåt flydde de! Och med sin magra, törra Hand pekade hon på en öppen dörr i ändan af korridoren. Patricio rusade åstad åt det angifna hållet. Nu gjordes emellertid alarm, och tunga steg genljödo öfverallt i slottet. Då Patricio Bempo hunnit till den mörka gång, som ledde till utfallsporteny stötte han plötsligt mot ett lik, hvilket låg utsträckt på marken. — Till vapen! ropade han af alla krafter. — Till vapen! upprepåde skildtvakten på vallen.