Dagens Nyheter – 20 november 1871, sida 1

— 740 — upplyftade hufvudet med synbar ansträngning och såg på honom. — Jag qväfves, mumlade han med en röst som hade föga likhöt med ex vanlig mensklig stämma. : Rudiger böjde sig ned öfver honom och sade: en — Om ni har något ätt be mig om, så skynda er. — Nåväl, låt mig icko ligga i denna ställning, svarade Mathöus. Marken sluttar åt afgrunden ... jag kommer denna allt närmare . Mitt hufvåd ligger lägre än min kropp; jag förmår icke andas; Rudiger föll på knä bredvid honom, förde sina båda armar om hans lif och lyftade upp Honom, för att förändra hans stöllning: En infernalisk glädje framlystö plötsligt ur fingens ögon. Haån fattade en pistol, som Rudiger bar innanför bältet, och hvars kolf Han nöd kunde åtkomma mnitd Handen, riktade inynningen mot polacköns bröst samt gaf eld. Rudiger reste sig upp söm entiger, träffad af jägårens kula, tog! tt par steg tillbaka, vacklade och störtade slutligen till marken. — Död! utbräst Mathevus. Ett gevärsskott från glottet besvarade pigtolskottet. Ännu är icke allt förloradt, mumlade kommendanten och betraktade Rudger, hvilken låg hågrasteg ifrån honom utan att gifva minsta tecken till lif.