Dagens Nyheter – 17 november 1871, sida 1

gkildtvakter stode uppställda derinnanför med gevär i hand. — Lösen också!... Men det är mitt lif, ni begär, ja, mera än mitt lif, min soldat-ära! Yerta tillslöt ögonen till hälften och frågade: -— Är ni rädd för att anförtro mig hvad jag bedt er om? — Yerta, hvarje annan önskan vill jag uppfylla, utom denna enda. — Hvad vor det jag sade?... Men låtom 088 nu icke mera tala om detta ämne, ni är precis som de andre. Det är en dåtig kärlek, som blott vill mottaga, men icke gifva! Farväl, Patricio. Yerta gick vidare åt skogen till. Patricio följde henne oupphörligt, men bon bevärdigade honom icke med ex enda blick. — Men hvad skall ni göra med nyckeln och lösen? frågade han. — Hvad skall jag göra dermed? sade Yerta och stannade. Jag hade tänkt mig, att jag med tillbjelp af denna nyckel skulle kunna besöka er nattetid på slottet Drächenfeld, utan att bli sedd. Sedan jag väl öppnat porten, skulle jag med tillhjelp af lösen kunna okänd och hastigt komma förbi hvilken skildtvakt som helst. Tidigt på morgonen skulle jag fly som en fågel, hvilken lemnar sitt bo, och mine bröder skulle icke ana att en Ziguenerska tillbragt natten annorstädes än i sitt tält. — Yerta, är detta sanniog; lofvar ni mig...