Dagens Nyheter – 16 november 1871, sida 2

En afton fann han ziguenerskan sitta ensam vid skogsbrynet, och han beslöt då att tilltala henne. . — Skulle ni icke ha lust, mitt vackra barn, sade han, att göra en adelsman en tjenst, som för honom vore af stort värde? Han skulle visa er sin tacksamhet genom att hänga ett halsband, värdt hundra dukater, kring er hals och dessutom skänka er denna ring, som jag redan nu vill tillåta mig sätta på ert finger. Ziguenerskan såg icke ens på ringen, som Magnus upptagit ur sin ficka. Men hon svarade genast: — Vill ni vara så god och föra mig till denne adelsman; sedan jag sett honom, skall jag kanske vära mera böjd för att göra honom den tjenst, han begär af mig. Magnus tvekade. — BSpanjorernas läger är icke så långt härifrån, återtog fickan med ett leende; om ni blott går förut, så följer jag er. Ziguenefskan brydde sig emellertid icke om att vänta på Magnus svar, utan gick sjelf förut. Magnus följde efter henne. — Jag har bestämdt sett denna ziguenerska förr, mumlade han för sig sjelf; men när och hvar? Den unga flickan sprang framför honom genom skoget, lätt och vig som en stenget. Efter förloppet af en fjerdedels timme hade